Seriebibliotekarien flyttar
Vi ses på:
http://www.seriebibliotekarien.com/
Svinet av Åsa Grennvall
Åsa Grennvall slog igenom i slutet av 1990-talet. Det decenniet var annars ett mörkt sådant sett ur ett svenskt serieperspektiv. Serierna såldes dåligt och det talades om det mediets död (till förmån för TV-spel osv.). Men 2000-talet visade att så inte var fallet och det svenska serielandskapet fick sig ett uppsving. Grennvall med flera banade vägen.
Grennvall har gjort många starka och tunga seriealbum som Sjunde våningen och Det känns som hundra år. Nu inleder hon detta decennium med ytterligare en bra "feel-bad" roman. Svinet handlar om Dan. En ung man med (misslyckade) konstnärsambitioner och hans förhållanden med fem olika kvinnor, däribland hans mor. Han misshandlar dom, både psykiskt och fysiskt och flera av kvinnorna uppsöker psyket. Han är, som titeln mycket riktigt antyder, ett riktigt svin.
Grennvalls enkla teckningar förstärker historien och gör den mer obehaglig. Men fast den är så obehaglig är den mycket bra med den knivskarpa dialogen som bokens största tillgång (mammans slutmonolog är helt fantastisk). Svinet må vara obehaglig läsning men det är också mycket läsvärd sådan.
Omslaget, Grennvalls egen brodering utifrån Dardels Den döende dandyn, är briljant även den.
En lysande bok!
Rekommenderas.
En legend har gått ur tiden
Peter O’Donnell har lämnat oss. Han blev 90 år (och en vecka). Han är mest känd som manusförfattare till den brittiska äventyrsserien Modesty Blaise där han gjorde både serier och äventyrsromaner med hjältinnan. O'Donnell har även gjort andra serier som Garth, James Bond (alltså serieversion på filmhjälten) och Romeo Brown. Men det är som sagt Modesty Blaise som fått hela världen att älska honom. Eller åtminstone i Sverige där serierna varit köpiöst omtyckta och där serien gått i kanske för många vändor i tidningen Agent X9.
Serien debuterade 1963 och höll på ända till 2001 så det finns en del serier att fördjupa sig i. Det är dom värda.
O'Donnell skrev för övrigt manus till alla serierna men olika tecknare har gett sig på Modesty genom åren. Bland dessa tecknare är nog Jim Holdaway och Enrique Romero de mest omtyckta.
Husfrid: en tragikomisk familjeberättelse av Alison Bechdel
Detta album har nominerats till Urhunden 2010 för 2009 års bästa till svenska översatta seriealbum.
Detta album är det stora genombrottet för Bechdel men har tidigare gjort den populära seriesviten Dykes to Watch Out For.
Husfrid handlar om Alison själv. Som vuxen har hon kommit ut som lesbisk och söker nu sanningen om den nyligen bortgångne fadern. Alison upptäcker att fadern själv var homosexuell, sitt konventionellta äktenskap till trots. Den självbiografiska serieromanen Husfrid handlar alltså om Alison Bechdels relation till sin bortgångne far. En inte helt okomplicerad relation.
Albumet har fått oerhört mycket uppmärksamhet och blivit enhetligt kritikerrosad. Den har ställts på samma nivå som de legendariska serieromanerna Persepolis av Marjane Satrapi och Art Spiegelmans Maus. 2006 blev Husfrid utnämnd till årets bok av Time Magazine.
Jag hade hört mycket gott om denna bok. Väldigt mycket gott. Kanske var det de oerhörda hyllningskörerna som gjorde att mina förväntningar blev skyhöga. De infriades hur som helst inte. Därmed betyder det inte att Husfrid är dålig. Det är en engagerande och bitvis störande bok som därtill är mycket vältecknad. Men jag kände att något saknades och önskade att jag råkat på den här innan de ohämmade kritikerhyllningarna drogs igång. Men Husfrid är hur som helst värd sin nominering till Urhunden och har sin givna plats på varje välsorterat bibliotek. Men jag kommer inte att ställa mig på kritkerbarrikaderna och basundera ut denna boks förträffligheter. Men helt okej läsning var det absolut.
Rekommenderas.
Nomineringar till Urhunden
Nomineringar till Urhunden 2010 för 2009 års bästa till originalsvenska seriealbum
Andersson, Kim W.: Love hurts
Hellgren, Joanna: Frances 1
Kanarp, Loka: Pärlor och patroner : 60 historiska kvinnoporträtt
Karlsson, Kolbeinn: Trollkungen
Lapidus, Jens/Bergting, Peter: Gängkrig 145
Östergren, Emelie: Evil dress
Nomineringar till Urhunden 2010 för 2009 års bästa till svenska översatta seriealbum
Bechdel, Alison: Husfrid : en tragikomisk familjeberättelse
Brown, Jeffrey: Fumlig
Crumb, Robert: Första Moseboken : Genesis
Musturi, Tommi: På väg med Samuel
Ott, Thomas: Numret 73304-23-4153-6-96-8
De flesta album är absolut värdiga sin nominering. Vissa av albumen har jag skrivit om på denna blogg och jag ska försöka hinnaskriva om de andra innan vinnaren utses på bok- och biblioteksmässan i Göteborg.
Mina favoriter i kategorin Svenska originalalbum är Love Hurts och Frances. Vad gäller svensköversata bidrag hoppas jag att Crumb eller Ott tar hem priset.
Radiopratet avklarat denna gång
Då var denna månads radioframträdande avklarat. I lokaltidningarna har kulturredaktörerna skrivit om biblioteken och att vi bibliotekarier verkar lite vilsna bland alla nya medier dessa redaktörer menar att inte har något på bibliotek att göra. Så på detta radioprat diskuterade jag medier som inte alltid ses med blida ögon som TV-spel och serier. Lyssna gärna. Lyssnararkivet finns här. Det är alltså onsdag 21 april 09.30-10.00.
Dags att medverka i radion igen
På onsdag (21 april) är det dags för mig att medverka i radio P4 Gävleborgs programm Förmiddag igen. 09.30-10.00. Lyssna gärna.
En hjälpande hand av Fabian Göransson, Lars Krantz och Fredrik Quistberg
Fakta i serieform börjar bli allt vanligare. Denna typ av serier har länge varit vanligt förekommande
inom de asiatiska serierna, som Oishinbo av Tetsu Kariya & Akira Hanasaki och The Manga Guide to Statistics av Shin Takahashi. Nu börjar alltfler serieskapare i både USA och Europa använda sig av denna serieform som amerikanske Joe Sacco (Fixaren) och tyske Reinhard Kleist (Johnny Cash: I See a Darkness).
Även i Sverige börjar flera göra dokumentära serieromaner, som exempelvis David Liljemark (Boltzius).
Nu sällar sig den dokumentära serieromanen En hjälpande hand till denna skara. Serien är gjord av serietecknarna Fabian Göransson (Gaskriget) och Lars Krantz (Dödvatten) tillsammans med journalisten och författaren Fredrik Quistberg (Motstånd).
Trion har besökt vapenfabriker, vapenmässor samt olika tillsynsmyndigheter och organisationer för att få kött på benen till serien. Resultatet är denna intressanta kombination av serie, debattinlägg, rövarhistoria och faktabok.
En hjälpande hand handlar om Zven Johansson som inser att vapenaffärer kan ge stora pengar. Zven skapar tillsammans med en avdankad uppfinnare en prototyp till ett massförstörelsevapen. Sedan beger sig de två till vapenmässan i Bangalore.
Insprängt i serien finns faktasidor om allt från Boforsskandalen, fakta om tillsynsmyndigheter till hur politiker som Göran Persson och Maud Olofsson emellanåt agerat vapenhandlare. Glädjande nog skymmer inte faktatexten berättelsen utan tillför istället. Därtill är teckningarna välgjorda och manuset är underhållande. Men man bör dock se serien som ett debattinlägg där författarna redan tagit ställning. Vill man läsa en objektiv text om ämnet ska man läsa något annat. Men det betyder inte att albumet inte är läsvärt. Tvärtom är det mycket underhållande. Jag skulle dock gärna sett en något mer nyanserad berättelse. Det blev lite för överdrivet för mig vilket förvisso gör berättelsen mer underhållande men mindre tänkvärd.
Rekommenderas.
Dark entries av Ian Rankin och Werther Dell'Edera
Ian Rankin är ett stort namn på deckarhimlen. Han är mest känd för sina romaner om kriminalkommisarie John Rebus, som Fallen, Botgörarna och När mörkret faller. Nu har han dock gett sig på att skriva manus till en serieroman. Han har valt att skriva om en seriehjälte men samma förnamn som Rebus egen skapelse, John Constantine.
Werther Dell'Edera är serietecknare som tidigare medverkat i serier som Punisher och Loveless.
Constantine är huvudkaraktären i serien Hellblazer och är specialist på ockulta ting. Han är också en kedjerökande, svärande halvalkis vars beteende gjort att han har få vänner. Likheterna med John Rebus fortsätter med andra ord.
I just den här berättelsen, Dark Entries, blir Constantine kontaktad av en TV-producent. Ett nytt TV-program är nämligen i full produktion och går ut på att ett gäng ungdomar är inlåsta i ett spökhus. Men det dyker hela tiden upp skrämseleffekter som TV-teamet inte ligger bakom. Kan det vara så att det är ett riktigt spökhus? För att undersöka detta blir Constantine tvungen att själv delta, som Joker, i TV-programmet. Men saker och ting är inte vad det ser ut att vara.
Det märks att Rankin haft kul. Manuset är mycket underhållande och underhållningsbranschen får sig en (rolig) känga. Kort och gott, manuset är briljant! Dessvärre kan jag inte säga de samma om Dell'Ederas teckningar. De är för skissartade och medvetet slarviga för min smak. Men teckningarna skymmer bara läsningen något i och med att handlingen är så förbålt bra. Kom bara ihåg att Dark Entries, liksom de flesta serier där karaktären Constantine medverkar, är riktade gentemot en vuxen publik.
Rekommenderas
Dick Giordano död
Dick Giordano var ett mycket stort namn inom den amerikanska (superhjälte)serielitteraturen. Giordano föddes 1932 och redan 1951 dök han upp i seriebranschen redan. Sedan dess har han jobbat för alla de stora förlagen i USA som tecknare men framför allt som tuschare. Han har dock främst jobbat för anrika DC Comics, mestadels som tuschare och redaktör.
Han är utåt sett kanske mest känd för sitt samarbete med tecknaren Neal Adams som ledde till fantastiska serier med Batman och Green Lantern/Green Arrow. Vad många kanske inte vet är att han även jobbat som Vice-President/Executive Editor under 1980-talet på DC Comics. Det är bland annat tack vare Giordano som serieklassikerna Watchmen och The Dark Knight Returns givits grönt ljus att skapas och publicerats.
Nu har han alltså gått bort. Det inträffade den 27 mars 2010. Han blev 77 år.
Frid över hans minne!
Läs mer här.
Shortcomings av Adrian Tomine
Adrian Tomine är asiat-amerikan. Jag nämner detta eftersom hans huvudkaraktärer i regel också är det. Tomine är ett av de stora nya stjärnskotten på den amerikanska seriehimlen. Hittills är han mest känd som illustratör för tidningen The New Yoker samt för sin seriesvit Optic Nerve.
Optic Nerve består mestadels av serienoveller som de fleta handlar om asiat-amerikaner och deras kärleksförhållanden. Serierna är bitvis självbiografiska och har en realistisk prägel. Delarna 9, 10 och 11 i Optic Nerve-sviten har adapterats om till den kritikerhyllade serieromanen Shortcomings.
Serieromanen handlar om asiat-amerikanen Ben Tanaka och hans problem med flickvännen Miko Hayashi. Boken beskriver deras förhållande som på väg att krascha och sedermera dess efterföljder och påverkan på Tanaka.
Tomine lyckas få läsaren att känna sympati för den inte helt sympatiska Ben Tanaka. Det är ingen lätt bedrift. Därtill är Shortcomings vältecknad och ger en plågsamt realistisk bild på ett förhållande i kris. En mycket läsvärd vuxenroman.
Rekommenderas
Hur får man en idé, egentligen? av Lena Sjöberg
Lena Sjöberg är en illustratör och serietecknare och hennes bakgrund är bred. Dels har hon gjort serier som Dom är som sötast när dom sover, dels har hon gjort barn- och vuxenböcker som Hurman hittar en skatt och hennes version av Törnrosa.
Hur får man en idé egentligen? handlar om hur man ska bete sig för att få en idé. Sjöberg menar att det är en hyllning till kreativiteten och det är en god beskrivning om något.
Boken finns också på engelska, med titeln How to get an idea. Fast egentligen är det bara omslaget som är på engelska i och med att innehållet är i avsaknad av text. Men trots avsaknaden av text, och trots det tunna sidantalet (28 sidor) säger boken väldigt mycket. Teckningarna är må vara enkla och skissartade men de är välgjorda och passar historien bra. Men boken blir lite för tunn och snabbläst. Som läsare känner man (i alla fall jag) sig lite snuvad. Boken hade därför mått bra av att varit en del av en antologi. Men trots detta kan jag egentligen inte klaga på den. För den är fyndig och, det tunna sidantalet till trots, underhållande.
Rekommenderas.
Detta album har recenserats av mig i en liknande version på seriefrämjandets hemsida.
Lou! Sommarblues av Julien Neel
Lou! Dagboksdagar av Julien Neel var en trevlig bekantskap. I den prisbelönta serien mötte vi 12-årige Lou och hennes mycket ungdomliga, ensamstående mamma. Sommarblues fortsätter där första albumet slutar. Här åker Lou och hennes mamma till Lous argsinta mormor. På landet träffar Lou den intressante Paul. Men Lou är ju förälskad i Tristan. Eller?
Precis som i förra boken handlar Lou! om relationer, både till vänner och till kärleksobjekt. Precis som tidigare är det de mångfacetterade karaktärerna som gör att serien sticker ut och är extra läsvärd. Sommarblues inehåller även några gripåande ögonblick av svärta som ytterligare lyfter serien en nivå.
Seriens huvudsakliga målgrupp påstås, som jag tidigare nämnt, vara tjejer mellan nio och tolv år. Visst kommer denna målgrupp att älska Lou! men dom är långt ifrån ensamma. Istället skulle man kunna marknadsföra serien som en allåldersserie som de flesta gilar. Jag är övertygat om att så är fallet. Läs Lou! så förstår ni vad jag menar. Även Sommarblues är mycket bra. Jag längtar redan till den tredje delen.
Rekommenderas varmt
Lou! Dagboksdagar av Julien Neel
År 2008 fanns det 24 förlag i Sverige som gav ut serier. Ett år senare har siffran ökat till det dubbla, alltså 48. Fast då får vi minnas att bland dessa 48 finns några egenutgivna förlag som gett ut en eller ett par självproducerade böcker. Men hur som helst är siffran hög. Ett av förlagen som startade 2009 är Wibom Books. Förlagets fokus kommer att ligga på europeiska serier, för både barn, ungdomar och vuxna. Dess första utgivna serie är Lou! Dagboksdagar.
Lou! är en mycket stor och prisbelönt fransk serie och Wibom Boks ska ha en eloge för att översätta serien om Lou till svenska. Det är den verkligen värd.
Serien handlar om den 12-årig tjejen Lou och hennes mycket ungdomliga, ensamstående mamma. Seriens fokus ligger på relationer, både till vänner och till kärleksobjekt. Men det som gör serien så läsvärd är de mångfacetterade karaktärerna med Lou och hennes mamma i spetsen. Första delen, Dagboksdagar, introducerar karaktärerna. Lous mamma borde skriva på sin science fictionroman men föredrar att spela Gamecube hela dagarna. Lou hoppas att ifall hennes mamma blir kär igen kanske det blir mera fart på henne. Kan månne den nyinflyttade grannen Richard vara till hjälp? Lou själv trånar efter pojken Tristan som bor i huset mitt emot.
Seriens huvudsakliga målgrupp påstås vara tjejer mellan nio och tolv år. Visst kommer denna målgrupp att älska Lou! men dom är långt ifrån ensamma. Istället skulle man kunna marknadsföra serien som en allåldersserie som de flesta gilar. Jag är övertygat om att så är fallet. Läs Lou! så förstår ni vad jag menar.
Rekommenderas varmt.
Radiopratet avklarat för den här gången
Då har jag åter haft äran att prata serier i radion. Denna gång tog jag upp två serier som etablerade författare gjort. In Odd we trust av Dean Koontz och Queenie Chan samt Dark Entries av Ian Rankin. Vidare pratade jag om den hittils enda serier som vunnit purlitzerpriset, Maus av Art Spiegelman.
Lite reklam för mangadockteatern Meja i spökjägarnas sal han jag också med.
Lyssnararkivet finns här. Det är alltså onsdagen 3 mars 09.30-10.00.
