Elvis - Greatest Hits 2 av Tony Cronstam
Sköldpaddsparet Elvis och Hedvig har blivit mycket populära i Sverige. De skapades av Tony Cronstam. Sedermera har även hans hustru Maria Cronstam engagerat sig i serieskapandet. Serierna är klassiska stripp-serier där vi får följa sköldpaddsparets vardagliga vedermödor. Ibland är det hysteriskt roligt, ibland är det lite sökt och ibland är det inte bra alls. Det hör förvisso till strippserieformatet att serierna är ojämna men i Elvis fall är det lite extra ojämnt. Men på sistone (kanske när Maria blev medförfattare) tog sig serierna och blev mer underhållande. I samma veva blev även teckningarna vassare. Så de senare albumen har varit riktigt underhållande.
Elvis - Greatest Hits 2 är den andra fristående samlingsserine vars material är hämtat från de ordinarie samlingsböckerna. Jag vet inte om det är så lyckat. De ordinarie albumen följer en röd tråd som här blir väldigt spretig och upphackad. Vissa av skämten blir inte lika vassa eftersom man som läsare inte ser sammanhanget. Visst får man sig ett par rejälva garv men de senare originalalbumen är helt klart att föredra.
Albumen om Elvis rekommenderas, men inte just det här.
Boltzius av David Liljemark
Det här är ett mycket originellt album. Det är en typ av biografi över Fredrik August Boltzius som levde mellan1836-1910. Han var en före detta lumpsamlare som började ägna sitt liv åt att bota sjuka. Detta gjorde han med hjälp av böner och oljesmörjning. Ryktet spred sig överallt, både hos adel samt livegna. Även i Norge spred sig ryktet över hans helande egenskaper. Men var allt humbug eller inte?
David Liljemark är en svensk serieskapare som hållit på länge. Förmodligen eftersom Boltzius är Liljemarks farmors farbror har han närmat sig detta fascinerande ämne. Detta gör han med både respekt, vidsynthet och humor. Han har gjort ett noggrannt arbete vilket de 260 sidor med noter som följer efter serien. Dessa noter består av innehållsrika textavsnitt, fotografier, brev, tidningsartiklar och karikatyrer. Serien i sig är väldigt autentiskt gjord. På gott och ont. Författaren har valt att låta dialogerna vara autentiska, det vill säga att värmlänningarna pratar värmländsk dialekt medan stockholmarna pratar rikssvenska. Det ger albumet ett större drag av realism men försvårar läsningen. För mig sänktes underhållningsvärdet något över att jag inte alltid förstod vad personerna sa.
Men trots detta är Boltzius en fascinerande läsning och är Liljemarks hittils bästa album.
Rekommenderas.
Ur djupen ropar jag till dig av Benjamin Stengård
Hallucinatoriska skräckberättelser har på sistone varit populära bland svenska seriedebutanter. Som exempel på detta så debuterar Benjamin Stengård, Kolbeinn Karlsson (Trollkungen), Lars Krantz (Dödvatten) och Kim W Andersson (Love Hurts) nästan samtidigt med skräckdoftande serieböcker.
Ur djupen ropar jag till dig innehåller sex serienoveller, vars gemensamma nämnare är att de utspelar sig i slutna rum med ytterst lite kontakt med omvärlden. Enligt bokens baksidestext utspelar sig serieberättelserna i ”folkhemmets allra mörkaste skrymslen och vrår”. Det är ganska talande för albumets tema. Bakom stängda lägenhetsdörrar kan vad som helst hända. Som exempel kan en pillerknaprande ung man skulptera sig en terapeut av modellera vilket får ödesdigra konsekvenser. Ett annat exempel är novellen om de två egenföretagarna Johanna och Lasse vars självständighet leder paret till en mardrömslik tillvaro.
Stengårds teckningar är suggestiva och förstärker manusets otäcka undertoner. Likaså valet att teckna i svartvitt förstärker stämningen. Dock är novellerna något ojämna. Men med tanke på att detta är en debut håller albumet en hög nivå. Visst, man blir egentligen inte underhållen av dessa vuxenserier. Boken ger istället en obehaglig känsla. Men läsvärd är den. Och riktigt bra. Vi kommer nog att få se mer av Stengård i framtiden.
Rekommenderas.
Besserwisser av Anders Mathlein
Besserwisser är en strip-serie som publicerats i en rad tidningar i Sverige, så vitt skilda som bland annat Dagens Nyheter, Veckans Affärer, Laga mat, Biblioteksbladet, Diabetes, och Orkesterjournalen. Detta album är den första boken som samlar ett antal Besserwisser-strippar. Däremot är det inte författaren Anders Mathleins första bok. Han har tidigare släppt bland andra de skönlitterära Ge svar på tal. Handbok i konsten att alltid veta bäst - och att platta till besserwissrar som tror att de gör det och Ge igen. Handbok i självförsvar mot översittare i sällskapslivet.
Huvudpersonen i Besserwisser är "Sveriges drygaste man" Bengt-Erik Besserwisser. Ska man försöka beskriva boken kortfattat handlar det om att huvudpersonen diskuterar ett (oftast aktuellt) ämne och ger ett drygt och besserwisser-aktigt svar på tal.
Serien är mycket populär. Men det brukar bli problem när den här typen av serier samlas i bokform. Det blir helt enkelt för mycket. Den här typen av serier gör sig bäst i just tidnignar. Visst, ibland är Besserwisser riktigt fyndig och vissa av serierna kommer med all säkerhet att hamna på kylskåpsdörrar och på arbetsplatsers anslagstavlor. Men det håller inte som en hel bok. Och allt för ofta finner jag serierna varken roliga, fyndiga eller tänkvärda.
Passar bäst i annat format.
Rekommenderas dock, men med visst tvekan.
Dödvatten av Lars Krantz
Detta är inte samme Lars Krantz som har hand om turistmagneten Wij Trädgårdar i Ockelbo. Lars Krantz är inte heller släkt med seriekollegan Gunnar Krantz. Denne Lars Krantz har tidigare arbetat som kyrkogårdsvaktmästare. Därtill har han studerat vid serietecknarskolan i Malmö. Dödvatten är hans debutalbum.
Ingredienserna i Dödvatten räcker och blir över för flera skräckberättelser. Vi läsare bjuds bland annat på ett vanskapt barn, ålar som matats med en död gumma, en fördömd sjö, kackerlackor med kerubansikten, speglar som visar alternativa syner och så vidare. Boken handlar om Lars Krantz som, efter att ha ätit ål fiskad från den hemsökta Bjärsjön, sakta men säkert förlorar förståndet. Trots att huvudpersonen heter samma sak som författaren kan man ganska snabbt dra slutsatsen att boken inte är självbiografisk. I alla fall hoppas jag det.
Albumet är gåshudsframkallande. Men det är inte ingredienserna ovan som gör det. Istället är det Krantz teckningar som är gåshudsframkallande. Han tecknar i en suggestiv men ändock realistisk stil som förstärker den skrämmande handlingen. Teckningarna gör också att man glömmer att handlingen egentligen är ganska banal. Krantz lyckas nämligen inte riktigt med balansen mellan skräck och sökta skräckeffekter. Han lyckas nästan.
Men Dödvatten är tillräckligt underhållande. Dessutom blir i alla fall jag en aning skrämd av albumet. Det är långt ifrån alla skräckserier som lyckas med den bedriften.
Sammanfattningsvis är det en stark debut. Vi kommer garanterat att höra mer av Krantz i fortsättningen.
Rekommenderas.
På grund av vagnfel av Kerold Klang
Kerold Klang är en av grundarna till tidningen Galago (1979). Förutom i nämnda tidning har han medverkat regelbundet i i tidningar som Ernie, Svenska MAD, Svenska Dagbladet, Bruxanvisningen och Hjälp. Klangs specialitet är att göra skämtteckningar som kommenterar samtiden. Inspirationen kommer från gamla skämtteckningar som SöndagsNisse, Strix och engelska Punch.
På grund av vagnfel är en "greatest hits-samling" men också en fortsättning på samlingen Generalknas från 1996. Ska man försöka sammanfatta boken kan man säga att det är vitsar med sammhällssatirisk udd men en bild till. Ett exempel är:
- Har du något trevligt smecknamn i skolan då?
- Ja, hora är väl det vanligaste.
Några av skämtteckningarna kräver en bild till. Men många, som den ovan nämnda, skulle fungera utan bild. Det stör mig lite grann. Min uppfattning är att en serie, eller skämtteckning, är som bäst då kombinationen ord och bild behöver varandra. Vilket ofta inte är fallet här. Visst är albumet bitvis underhållande. Men det övergripande intrycket är ändå lite tamt. Men jag har alltid varit av uppfattningen att den här typen av album är svåra. Dylika teckningar passar bäst i dagstidnignar och liknande. En hel bok håller inte.
Klangs teckningar är av gediget hantverk utan att vara fantastisk.
Sammanfattningsvis, det är inget större fel på albumet. Det är inte tillräckligt dåligt för att jag ska avråda en rekommendation. Men speciellt bra är det inte heller.
Fungerar.
Fumlig av Jeffrey Brown
Det börjar bli ganka många månader sedan den här vuxen-serien släpptes. Men jag har inte hunnit tagit tag i den förrän nu.
Amerikanen Jeffrey Brown har hållit på ett tag nu och är något av en kult-serietecknare (jag vet att ordet kult devalverats). Alla hans serier är personliga och intima skildringar av relationer. Han har släppt 13 böcker tidigare och även gjort videon till bandet Death Cab for Cuties låt Your heart is an Empty Room. Fumlig (i original Clumsy) är hans debut som först nu översatts till svenska.
Fumlig handlar om ett distansförhållande mellan Brown själv som bor i Illinois och Theresa som bor i Florida. Alltså ett distansförhållande som sträcker sig över en halv kontinent. Paret kämpar med att hålla kärleken vid liv.
Brown specialiserar sig på att skildra små konflikter och små ögonblick av värme som utgör en kärleksrelation. Han fokuserar alltså på delar och inte på helheten. Detta har alltid varit Browns styrka. Hans svaghet är, enligt mig, teckningarna. Han tecknar mycket naivistiskt och "streck-gubbae-aktigt". En stil som av någon anledning är mycket vanlig inom de självbiografiska serierna. Men för mig drar teckningarna ner helheten. Men trots detta är Fumlig ett mycket läsvärt album. Men eftersom jag läst ett antal Brown genom åren vet jag att han kan bättre. Jag längtar redan till att Little Things: A Memoir in Slices översätts till svenska.
Rekommenderas
Tom Sawyer av Rad Sechrist, Tim Mucci och Mark Twain
Detta är den andra actionklassikern som kommer i svensk språkdräkt. Dracula var den första. Här är det pseudenymen Mark Twains klassiker som stöps om som serie. Seriesviten kallas även för Ben Caldwell seriebok, trots att det inte är Caldwell som tecknar här (vilket var fallet i Dracula).
Muccis bearbetning av berättelsen är lyckad. Tom Sawyer fungerar förvånatsvärt bra som serie. Men problemet är, precis som i fallet med Dracula, teckningarna. Sechrist tecknar förvisso bättre än Caldwell. Men inte mycket. De är alldeles för stela och livlösa. De sänker dessvärre läsningen alldeles för mycket för att det ska fungera. Synd på en så bra idé.
Rekommenderas inte.
Love Hurts av Kim W. Andersson
Kim W. Andersson använder amerikanska klichéfyllda teman som vilda västern, superhjältar och zombies på sitt eget högst originella sätt. Gemensamt tema för serierna är att kärleken gör ont. Serierna har tidigare publicerats i en rad olika serietidningar som bland annat tidningen Nemi.
De allra tidigaste serierna i Love Hurts-sviten är lite trevande men efter en handfull verkar Andersson ha funnit sin stil, både berättarmässigt och tecknarmässigt. Varje ny svit av Love Hurts är bättre än den tidigare. Serien är blodig, rå och mycket underhållande. Dessutom är den ytterst vältecknad (även där blir varje ny del mer vältecknad är den tidigare).
Kim W. Andersson har gjort en av de starkaste seriealbumsdebuter jag sett på år och dar. Lägg hans namn på minnet, vi kommer garanterat att höra mer om denne man. Hans kommande, längre berättelse på Love Hurts-temat, Puppy Love, har alla möjligheter att bli riktigt underhållande.
Detta är en vuxenserie.
Rekommenderas varmt.
Walt Disney’s serier - Den kompletta årgången 1954 del 1 och 2 av Disney Productions
Tidigare har förlaget Egmont gett ut de påskostade årgångsböckerna Kalle Anka & C:o - Den Kompletta Samlingen. Nu har de vänt blicken mot de så kallade B-nummer som tidigare var en del av tidningen Kalle Anka & C:o. 1954 fick dessa B-nummer en egen titel, Walt Disney's serier. Nu har Egmont börjat ge ut årsböckerna Walt Disney's serier - Den kompletta årgången.
De är snarlika Kalle Anka & C:o - Den Kompletta Samlingen i både utseende och upplägg. Även här finns ett förord med intressanta och underhållande fakta om personerna i och kring Disney-serierna. Volym 1 av årgång 1954 har ett förord av Germund von Wowern, volym två av Fredrik Strömberg. Bägge är intressanta.
Årgångsböckerna är mycket ojämna. Vissa av serier är fantastiska. Andra, som Hiawatha, är fantastiskt dåliga. Första delen är helt klart svagast med mestadels ointressanta serier, medan andra volymen har en riktigt hög standard. Men bägge volymerna håller som nostalgi för vuxna samt som som god underhållning för yngre. Speciellt del 2.
Rekommenderas.
Dracula av Ben Caldwell, Michael Mucci & Bram Stoker
Dracula ingår i ett amerikanskt serieprojekt som kallas för All-Action Classics Comics. Det går ut på att adaptera litterära klassiker till seriegenren. På svenska kallas de för action-klassiker och ges ut av Berättarförlaget. Den första action-klassikern som gavs ut på svenska är serieversionen på Bram Stokers skräck-klassiker Dracula. Action-klassikerna kallas också för Ben Caldwell seriebok.
Idén är i mitt tycke god. Det finns flera exempel där det blivit bra serier av romaner. Ett bra exempel är Charlie Christensens utmärkte serieversion på Frans G. Bengtssons klassiker Röde orm. Dessvärre är detta inte lika bra.
Muccis manusöverföring från roman till serie fungerar hyfsat. Dock är tempot lite för högt vilket gör att stämningen inte blir så förtätad som i romanen. Men albumets största brist är Caldwells teckningar. De är slarviga, stela och förtar stämningen helt. De verkar tecknade för något annat, betydligt barnsligare än Dracula. Det känns som om manuset berättar en historia och teckningarna en annan. Det blir helt enkelt platt fall. Tyvärr. För grundidén är som sagt bra. Hoppas de andra action-klassikerna blir bättre.
Rekommenderas inte.
99 filmer du slipper se av Henrik Lange
Henrik Lange kom 2008 ut med den fantastiska serieboken 80 romaner för dig som har bråttom (som för övrigt är på gång att släppas i USA). I den kompimerar han litterära klassiker till tre serierutor. Resultatet blev mycket roligt.
Nu har Lange bytt medium från romaner till filmer. Men temat är det samma. Nästan. I 99 filmer du slipper se försöker Lange skämta till det också. Vilket inte alls blir lika kul som när han bara komprimerar handlingen. Lange är nog roligast när han inte försöker vara det. Här blir det en aning forcerat. Skämten skulle helt enkelt inte ha behövts.
Lite kul är det. Emellanåt rycker det faktiskt i smilbanden. Och har man inte läst 80 romaner för dig som har bråttom är detta nog roligare. Men har man läst Langes förra album vet man att han kan bättre och besvikelsen för detta album blir stor.
Albumet är dock så pass välgjort (och billigt) att det ändock har sin givna plats på varje välsorterat bibliotek.
Rekommenderas (dock med en rejäl dos tveckan).
Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons
Detta anses vara en av 1980-talets viktigaste serier.
Serien har sitt ursprung i att förlaget DC Comics bad den serieförfattaren Alan Moore att göra en följetong med några hjältefigurer som DC nyss köpt av företaget Charlton Comics. Dock byttes dessa figurer ut mot nya för att undvika historiekonflikt med DCs vanliga serier. Resultatet hyllades av kritiker som ett genombrott inom tecknade serier. Den har som hittills enda tecknade serie mottagit hugopriset 1988 (Science Fiction Achievement Award). Dessvärre var emottagendet av serien i Sverige ljum och albumet lästes mest av seriefantaster. Nu har albumet blivit aktuellt igen i och med att filmatiseringen är DVD-aktuell.
Albumet utspelar sig i en värld där det är olagligt att vara superhjälte. Men när den före dette (nåja) hjälten Rorschach upptäcker att en i hans gamla grupp blivit mördad samlar han det gamla (och rätt så avdankade) gänget igen. Handlingen är mer komplicerad än så men då avslöjar jag något.
Detta gravallvarliga album var en frisk fläkt i serievärlden när den kom. Nu finns det i och för sig fler album där hjältarna ibland är onda och skurkarna ibland är goda. Ett mer aktuellt exempel är Identity Crisis av Brad Meltzer. Men det betyder inte att bäste före-datumet gått ut på Watchmen. Tvärtom, albumet håller än idag. Moores manus är fortfarande underhållande och läsvärt och Gibbons teckningar är välgjorda. Albumet är minst lika bra som när det kom och hör fortfarande till de bästa serier jag någonsin läst.
Ett måste! Kom bara ihåg att detta mycket våldsamma album är en renodlad vuxenserie.
Rekommenderas som sagt.
Hergés äventyr av Stanislas, José-Louis Bocquet och Jean-Luc Fromental
Vem George Remi är vet kanske inte så många. Han är däremot världskänd under pseudenymen Hergé, d.v.s Tintins skapare. Han gick bort redan 1983 men intresset för hans serie Tintin lever kvar än idag och frodas. Detta trots att inget album getts ut sedan 1976 (ett ofullbordat vid namn Tintin och alfabetskonsten gavs förvisso ut 1986). Populariteten antas bero på att albumen fått uppskattade nyöversättningar och att stora utställningar varit aktuella (bland annat utsällningen Tintin till sjöss i Stockholm). Att en Tintin-förening startats (generation Tintin) visar att seriefiguren fortfarande är aktuell.
Den franske tecknaren Stanislas, (heter egentligen Stanislas Barthélemy), anses vara en av arvtagarna till Hergés "klara-linjen" stil. Förutom Hergés äventyr finns även minialbumet Ängelns fall på svenska. Manusförfattarna Bocquet har skrivit manus för serietecknare som Serge Clerc och Arno. Han har även skrivit en biografi över René Goscinny (mannen som gjort manus för bl.a. Asterix och Lucky Luke). Fromental har tidigare bland annat skrivit manus till Yves Chaland, Floc'h och Liberatore.
Albumet är översatt av Björn Wahlberg som gjort den briljanta nyöversättningen av samtliga Tintin-album. Walhberg är även grundare av generation Tintin.
Hergés äventyr är en biografi i serieform som handlar om George Remis liv. Den tar upp även de kontroversiella delarna av serieskaparens liv som bl.a. hans eventuella samarbete med nazistpartiet under andra världskriget samt hans otrohetsaffärer. Men eftersom författarna valt att göra biografin som ett Tintin-äventyr blir det lite tunnt. Tunnt men underhållande. Vill man ha en "riktig" biografi över George Remi ska man söka sig någon annanstans. Men vill man ha en lättsam introduktion som underhåller är detta album mycket bra.
Rekommenderas.
Zorn & Dirna - Valsverken av Jean-David Morvan & Bruno Bessadi
Zorn & Dirna - Valsverken är nästa franska seriealbum som albumförlaget gett ut i svensk språkdräkt. Serien, som är är den första delen av sex, utspelar sig i en värld där Döden blivit fängslad. Detta har lett till att människor och djur inte kan dö och följaktligen blivit odödliga. Eftersom åldrandet inte hejdas blir de levande till sist levande döda. Det visar sig dock att två barn, Zorn och Dirna, har gåvan att döda folk utan att de kommer tillbaka som zombies. När detta sakta men säkert blir känt vill både ondsinta och mindre ondsinta människor åt barnen.
Det fantasydoftande och originella manuset är gjort av Jean-David Morvan. Han har även skrivit manus till en handfull album med Spirou. Här har han, till skillnad från Spirou, fått fulla tyglar. Bruno Bessadis teckningar är mycket välgjorda men kan få en att tro att albumet fungerar för läsare yngre än 13. Så är inte fallet. Handlingen innehåller en hel del grymheter vilket de gulliga teckningarna förstärker på ett mycket effektfullt sätt. Alltså inget album att ställa bredvid Bamse och Asterix som man vid en första anblick skulle kunna tro. Men underhållande är det, grymheterna till trots. Jag ser fram emot nästa del.
Rekommenderas.
Drömmen om Vasa av Maria Bergström och Gustav Lord
Maria Bergström skriver seriemanus som utgår från en känd svensk person eller händelse. Hennes första album var Fet-Mats: en gruvdrängs hemska öde som utspelar sig i Falu Gruva 1677. Den gjorde Bergström tillsammans med Susanne Jobs och Per-Anders Nilsson. Därefter kom albumet Sara Lisa & Linné, en seriebiografi om Carl von Linné med Niklas Jönsson som tecknare. 2008 kom Lill-Selma på Mårbacka, ett samarbete med tecknaren Emily Ryan om den unge Selma Lagerlöf. Nu har Bergström gett sig ikast med Regalskeppet Vasas ödesdigra jungfrufärd tillsammans med tecknaren Gustav Lord.
År 1628 var det stolta skeppet Vasa färdigt att ge sig ut på sin jungfrufärd. Men som bekant sjönk Vasa och många människor följde med skeppet i djupet. Men hur gick det för denna boks huvudpersoner, barnen Nils, Hanna och hunden Fläcken?
Jag har inte varit någon större beundrare av Bergströms alster. Albumen är i mitt tycke för pedagogiska för sitt eget bästa. Man kan trots allt göra pedagogiska serier som också är underhållande. De asiatiska mangaförfattarna är mästare på detta och kan göra otroligt underhållande serier om allt från finansbiografier till brädspelet Go och matlagning. Dock visade Bergström med Lill-Selma på Mårbacka att även hon kunde göra åtminstonde hyfsad underhållning tillsammans med de pedagogiska aspekterna. För det albumen var ganska bra. Dessvärre är Drömmen om Vasa inte alls lika bra. De undervisande aspekterna har tagit över och albumet är fruktansvärt tråkigt. Dessutom är Gustav Lords teckningar bedrövliga. Det gör mig ont att säga, men dessa är bland de sämsta teckningar jag någonsinn sett. De är mycket stela och livlösa. Dessutom ganska slarviga, vilket sänker albumets redan dåliga intryck.
Undvik detta!
Rekommenderas inte.
Fixaren - en historia från Sarajevo av Joe Sacco
Joe Sacco är ett mycket stort namn inom de tecknade serierna. Han är utbildad journalist men blev inte tillfredsställd inom detta yrke, mest eftersom han inte fick möjlighet att göra sådant han ville. Istället försökte han livnära sig på sin hobby, serieskapande. Det gick sådär. Det var först då han i serieform skrev om sitt stora intresse för att resa som hans karriär började ta fart. Han befann sig nämligen mitt uppe i Gulf kriget och gjorde serier om detta. Då hans seriebok Palestine utkom, som handlade om Saccos upplevelser i West Bank och Gaza-området mellan december 1991 och january 1992, blev han en erkänd serieskapare och en ny seriestjärna var född.
Fixaren är Saccos första album som utkommit i svensk språkdräkt. Den handlar om den lokala medhjälpare (en så kallad fixare) som han använde när han gjorde research i Sarajevo under kriget i Bosnien på 90-talet. Albumets ramberättelse är relationen mellan Sacco och fixaren, men den egentliga historien är givetvis kriget i och kring Sarajevo.
Det är inte lätt att kombinera underhållning med fakta. Speciellt inte när det handlar om genren serier. Men då det blir lyckat är kombinationen fakta/underhållning en njutning att läsa. Sacco lyckas med detta. Fixaren är en fascinerande läsning som därtill är vältecknad. Det var verkligen på tiden att Sacco kom i svensk språkdräkt. En eloge till förlaget Epix för detta.
Ifall det är någon som undrar så är detta en bok med vuxna som målgrupp.
Rekommenderas.
Sir Arthur Benton - Operation Marmara av Tarek och Stéphane Perger
Albumförlaget är ett relativt nystartat förlag som ger ut franska och belgiska äventyrsserier på svenska. Nu har turen kommit till franska Sir Arthur Benton - Operation Marmara. Serien handlar om den engelske aristokraten Sir Arthur Benton. Han arbetar som agent åt nazisterna under 30-40-talet och i denna första del handlar det om en vapenaffär i Turkiet som syftar till att förse NSDAP med vapen inför det stundande valet. Albumet känns mycket väldokumenterat och avhandlar alltså det "hemliga" krig som bedrivs mellan de allierade och tyska säkerhetstjänsterna. Operation Marmara är den första delen i en trilogi om Sir Arthur Benton.
I slutet av albumet ingår en faktadel. Den ger en historisk bakgrund till det som sker samt presenterar de olika figurerna i serien. Vilket är skönt eftersom personerna är många och det blir lite snårigt.
Stéphane Pergers teckningar sticker ut i serievärlden. Det är nämligen vanligast att tecknarna gör serier i tusch. Perger gör dom istället i akvarell. I det här fallet är valet lyckat och bilderna förhöjer albumets stämning. Pseudonymen Tareks manus är dock ganska snårigt. Kanske klarnar det lite mer i de två följande delarna. Men albmets största manusmässiga problem är att Tarek valt att låta historien berättas av huvudpersonen Benton under förhör. Vi får sedan ta del av händelser huvudpersonen inte borde känna till. Denna lilla miss gör att jag får svårt att tro på berättelsen. Det blir för slarvigt i min smak. Lite för rörigt blir det som sagt också. Samtidigt ger albumet, inte minst tack vare tecknignarna, en stämning som är ovanlig att få via ett seriealbum.
Detta vuxenalbum är långt ifrån perfekt men ett visst läsvärde har den.
Rekommenderas (men det är en försiktig rekommendation).
Fulheten av Nanna Johansson
Ett vanligt tema just nu inom svenska serier är humoristiska serier men med en politisk och ofta feministisk udd. Exempel på dylika serieskapare är Nina Hemmingson, Liv Strömquist och Sara Granér. Nu sällar sig Nanna Johansson till detta gäng med debutalbumet Fulheten.
Nanna Johannson är en av många intressanta serieskapare som gått/går i serietecknarskolan Kvarnby Folkhögskola i Malmö. Mer om Nanna finns att läsa på hennes hemsida.
Skämten i Fulheten är lika enkla som geniala. Johansson har helt enkelt kastat om de traditionella könsrollerna, vilket gör serierna både mycket roliga och tankeväckande. Albumet består både av skämtteckningar och kortare serier. Johanssons tecknarstil går i den spretiga, "fula" Galago-inspirerande skolan. En tecknarstil jag egentligen har ganska svårt för men här harmonierar det så bra med skämten att jag knappt märker hur den är tecknad.
Den pedagogiska bibliotekarien i mig inser att detta album skulle vara klockrent för alla högstadieelever att läsa i skolan. Men främst ger albumet god underhållning och är ett måste.
Rekommenderas.
Så jävla normal av Nina Hemmingsson
Nina Hemmingsson är känd för att i huvudsak teckna kortare serier, ofta enrutingar, med en samhällskritisk och feministisk udd. Huvudmålgruppen för hennes serier är vuxna. Hon har tidigare kommit ut med tre album. Hjälp! som var ett samarbete med serietecknaren Sara Olausson och Demoner - ett bestiarium som var ett samarbete med författaren Harry Roos (de två är förresten på gång med ett nytt samarbete vid namn Tabun). Vidare har Hemmingsson gett ut egna seriealbumen Jag är din flickvän nu och Så jävla normal.
Så jävla normal är lite annorlunda jämfört med Hemmingssons förra seriealbum. Egentligen är jag osäker om detta kan kallas för seriealbum. Hon skriver själv i boken att den består av teckningar mellan åren 2006-2009. Dessa teckningar har tillkommit då hon varit trött, ledsen, arg eller liknande sinnesstämning. På ett sätt är detta mera som en konstbok än ett seriealbum. Så jävla normal består av en bild tecknad i Hemmingssons vanliga spretiga och medvetet "fula" stil med en tillhörande text.
Albumet är inte alls lika helgjutet som fantastiska Jag är din flickvän nu utan känns egentligen mer som bonusmaterial än ett "riktigt" album. Jag är helt enkelt lite besviken eftersom förra albumet var så otroligt underhållande. Det här berör mig nästan inte alls. Tyvärr.
Rekommenderas inte.
